Vår dagliga pinne

Idag tänkte jag testa Älla, se hur länge hon hade tröken att bära den 1,5 meters vägpinne i bambu som hon envisas med att släpa runt på varje dag. Svaret blev hela vägen hem, drygt en timmes promenad…. Detta trakteras nog endast av en retriever.

Tia har fått lära sig den hårda vägen  hur man parerar för att slippa få ögonen utpetade:-)
Hon frestar mitt tålamod ibland den lilla CruÄlla. I morse ansåg hon att att klockan 05.00 var en lämplig tidpunkt för matte att få ett fårskinn placerat på ryggen. Inte nog med det. Hon lade sig själv ovanpå. Prinsessan på ärten typ.

Agnes då? Hon och Renaulten är på kollo hos Emma i Jönköping och de väntas hem alla tre om en dryg vecka eller så.  Lite tomt är det när tant Agnes inte är hemma men hon mår gott av att pysslas om på egen hand och få se lite annat än de värmländska skogarna.

Efter dagens promenad hittade jag en upptinad halvsur trut som de båda fick hämta några gånger var innan den åkte i soporna. Gick helt ok med tanke på både pippins kvalitet samt kvantiteten på vår viltträning. Hopphindret har tinat fram ur snödrivorna och Tia fick sig några hopp- apport samt metallapporteringar till livs och Älla fick premiärhoppa på låg höjd. Gick väl sådär. Hon är ju blondin så man kanske inte får begära så mycket  *hukar mig*.  Nejdå. Jag törs faktiskt skoja om blondiner eftersom jag  varit blond själv.  Håret ändrade färg runt 25 års ålder, efter Emmas födelse. Inte alla som känner mig idag som sett mig som blondin:-)

Ojsan. Ska visst käka kinamat hos grannarna om 23 minuter  fick jag veta precis nu. Bäst jag drar av mig de leriga Lundhagsbrallorna och hoppar i ett par jeans. 

Ha en bra helg!
/Maria

Ps. Vi byter blogg hädanefter, så ni som är prenumeranter kan ändra om ni skulle har lust.