september, 2009

Nu är det bara resten kvar, att vänta alltså. 63 dagar kan vara ohyggligt långa faktiskt. Men hade man haft semester eller något liknande hade tiden bara rusat förbi…
Här är i alla fall det stiliga paret. Bilden är såklart dåligt  –  kom jag på att kameran skulle fram när det var dagsljus? Nix.

Har varit och tagit progesteronprov på Agnes gånger fler för att hitta rätt dag, och hon var seeeen. Man brukar säga att detta brukar följa tiklinjerna men icke. Lova var parad  på dygn 13-15 och hon fick stora kullar och alltså var det rätt prickade dagar. Agnes mest rätta dagar visade sig vara 17-18 men eftersom det  kom en helg mellan och inga prover kunde tas hade jag  inte is i magen att vänta, utan var där redan på dag 15….    Jag har således fått åka till Torsby tur och retur 3 gånger (tack för sällskapet igår Lotta) och Agneta har gjort sig en resa hit med Kim. För att inte tala om parningskonsulent Öhqvist som varit involverad på mer än ett sätt:-)  TACK alla goa för att ni varit så hjälpsamma!
”Vad är det för fel på knyppling” undrade Emma. Svar: Inte lika stressigt och nervpåfrestande!

Nu ska den förhoppningsvis blivade ömma modern skötas enligt konstens alla regler. Hon kommer att övervakas med hökblick och varje litet tecken kommer att stötas och blötas i förhoppning om att det kan tolkas som ett dräktighetsbevis. Nåja. Vi får väl se helt enkelt. Jag lär rapportera mera!

/Maria

Japp, det har vi haft. Först åt vi kräftor och sedan var det badbalja. Gött!

En dags pepp-kurs för instruktörer med Kjell och Lillemor Edström har avverkats – jättetrevligt när något sådant ordnas. Tyvärr ”fick” inte Tia och jag många minuter, vi var 10 ekipage som skulle dela på tiden, men man lär sig lika mycket att titta och lyssna på andra! Sedan finns det sådana som inte har någon hund med sig, men som vet och kan allt och gärna ska påpeka högt och tydligt vad alla gör för ”fel” men utan att komma med några egentliga förslag till förbättring – lite trist. Men som sagt, en bra dag som jag gärna skulle upprepa! Min största personliga behållning av dagen var denna:

Här skall tränas metallen med sikte på måååånga repetitioner med korrekt upplock, dvs utan att daska till den.

Agnes och löpet då? Det börjar så sakta hända saker… Var igår och tog ett progesteronprov som jag fick svar på idag. Provsvaret visar att det ännu inte varit ägglossning men att nivån börjat stiga – så nu rör det sakta men säkert på sig! När provet visar ägglossning brukar parning vara lämplig 2 dagar senare…. Nu lär saker inte gå så smidigt att det bara är att ta fler prover – det kommer en helg mellan!!! Men, jag tar ett nytt prov i morgon torsdag på dag 12, så får vi se hur saker och ting ser ut. Ligger det fortsatt väldigt lågt är det sannolikt inte dags på ännu ett par dagar men jag har en kamrat som är proffs och hon ska kika på Agnes under helgen (och hennes hane också). Jag vill i alla fall inte åka för tidigt eftersom jag tror att det var precis där skon klämde förra gången när hon gick tom….

Höst = dagg= massor av spindelnät som dyker upp. Spindlar är inte mitt favoritdjur, men man kan inte annat än att erkänna att de är händiga!

På återhörande go vänner!
/Maria

Idag kom ett nytt nummer av Hundsport. Satte mig att läsa den samtidigt som dagens lunch skulle inmundigas. När jag kom till sidan 25 fick jag plötsligt syn på en riktigt snygg golden. Tittar lite närmare. ” Fan va lik Agnes”… Tittar nämare. ”Det måste vara Agnes” – men hur??? Tittar vem som tagit bilden – Aha! Namnet känns igen, samme fotograf som var hos Svartbergs och gjorde reportage när jag och Ankan var där. Kanske inte så konstigt att jag gillade hunden 

Annars går allt sin gilla gång. Det är väldigt lugnt i huset med bara en hund hemma måste jag säga… Men i morgon kommer Emma hem med Agnes så allt lär rätta till sig. Tia är pigg som busen men har kanske en aning spöken kvar i skallen efter tillbudet med bilen.  Jag var hos Pia och tränade en sväng och tyckte mig se en aning ”kontroll” från TIas sida när det kom bilar på vägen. Likaså såg hon inte helt bekväm ut med att springa ut i högt gräs för att hämta bollen – det var ju precis en sådan situation det hände så det är inte orimligt att hon har minnesbilder av obehag i samband med det…  Svårt att veta säkert, ibland tittar man ju så förtvivlat noga och ser saker som kanske inte alls är ovanliga eller konstiga, man har helt enkelt aldrig brytt som om att observera det tidigare…

Vi tränar vidare mot högre klasser Tia och jag. Hon är härligt positiv till all träning men ibland kan det blir lite för mycket av det goda och hon kan lägga till lite ljud om hon är för pigg eller blir frustrerad.  Just nu  nöter vi på bla fjärren. Där är hon på god väg – jag behöver bara öka avståndet och sluta ge handtecken vid sitt från stå. Slänger jag upp handen börjar hon steppa bakåt och tror att hon ska backa… Testade av enbart med ordet ”sitt” och vips satt hon. Jag köper hennes version, ibland behöver man inte krångla till saker och ting:-) Vidare har vi problem med metallen – hon bara ska daska till den med tassen. Fy tusan så trist att träna men inte så mycket att välja på…  Vad gör vi mer? Stegförflyttningar så klart och helomvändningar, men det är inga stora problem förutom att matte skulle behöva steloperera sig! Vi kommer nog ut i 3:an så småningom
Var hos Mari och sköt med apportkastaren häromkvällen också, het hund där med, ingen vidare staga vid skott precis, men som Mari sa, ” hur ofta har du tränat på det då?” Just det. Nästan ingenting … Skäms på mig.

Varit på en hel del svampsafaris och har nu haft 100-jubileum. Liter alltså. Har gett bort en hel del men det ligger säkert bortåt 60 liter i frysen vid det här laget, och då har knappt trattis-säsongen börjat än. 
Lotta och jag gick faktiskt lite vilse i  oländig terräng. Inte så att vi fick panik precis, vi visste exakt åt vilket håll vi skulle (koll på solen ni vet) men det var ett jäkla kärr i vägen… Lite svettiga på ryggen och trekvart försenasde var vi i alla fall tillbaka vid bilen med fyllda korgar.

Snart helg. Fullt med kul grejer. En kurs med Lillemor och Kjell Edström – ska bli kalaskul. Kalas blir det också med Peters syskon,  vi ska äta kräftor och bada i tunna med allt vad det innebär…

Ha det så gott!
/Maria

Agnes löper och jag vet att det är några därute som väntat och väntat…. Men nu jädrar, den som väntar på något gott ni vet   Jag visste att hon skulle börja om jag anmälde till tävling. Agnes är ju fortfarande kvar hos Emma men de kommer hem till Portila under helgen.

Nu räknar vi med parning om cirka 14 dagar och sedan är det dryga veckor fram tills vi säkert vet. Jag kommer med all sannolikhet att göra ett ultraljud för att kunna planera in ledighet osv.  Således leverans mot slutet av januari. Inte den bästa tiden att ha valpar kanske, men vadå? Inte så mycket att välja på… Vi får hoppas på en mild vinter utan så mycket snö så att valparna kan vara ute en del (eller hur Stefan:-).  Man kan läsa i  hans blogg om önskningar som inte riktigt överensstämmer med mina…

Ha en underbar kväll!
/Maria

Ja, ibland ska man ha kontakter och Tia verkar sannerligen ha goda sådana. För att göra en lång historia väldigt kort, så höll jag på att mista henne i onsdags då hon small in i en bil. En mikrosekund från att förolyckas på grund av en belönings-kong som studsade och studsade och studsade…. Rakt genom ett buskage och ut på en väg PRECIS när det kom en bil (på den lilla grusväg där det nästan aldrig kommer någon). Vad som egentligen hände vet vi ju inte, men att det small var det folk som hörde. Var det kanske bara kongen som small in i bilen? Bilen tvärstannar, vi RUSAR fram till bilen men hittar ingen hund!!! Panik. Ligger hon död i diket? Nej – ingen hund?! Var är hon….. Tror ni att hjärtat rusade i kroppen? Då kommer hon smygande mot oss, alldeles grusig men helt oskadd – om än rejält skraj och skakig. Efter en röntgen och genomklämning av veterinär kan vi konstatera att hon hade änglavakt! Lite ömmande på ena sidan bröstkorgen, annars inte en skråma. Helt underbart fantastisk att jag har henne kvar, kan fortfarande inte fatta att det gick så bra och att hon ligger här bredvid mig nu.

Mattes underbara lilla hund!!!

Nu har hon varit på promenad och mött bilar – no hard feelings! Kongen har hon glatt jagat över gräsmattan – hon är av segt virke. Det är nog värre med matte. Jag kommer vara traumatiserad en lång tid framöver och vågar nog bara kasta kongar på inhägnat område. Till veckan åker vi tillbaka till brottsplatsen så får vi se hur hon reagerar. MEN vi kommer inte att träna på samma plan en gång till – var så säkra på det!
Tack alla vänner för stöd och uppmuntrande ord. Man känner sig som en ohyggligt dålig människa när något sådant här inträffar…

Egentligen har det hänt massor av andra saker också som jag tänkt blogga om, men det får bli en annan dag. Kan i alla fall berätta att Agnes fortfarande låter bli att löpa. För tillfället är hon sällskapsdam åt Emma i Huskvarna. Spännande för en bonn-hund att få bo i civilisationen ett tag:-) Hon åker buss och tåg, tittar på änder i parken och vill jaga efter kaniner som ränner över vägarna på kvällen. Sover nog i 14 dagar när hon är åter i Portila.

I morgon är det sökträning, jippie!

/Maria